Är det inte ganska självklart?
Tjurkalven lever i cirka 18 månader innan han sätts på en djurtransport till slakteriet för att bli mat åt människorna. Kon insemineras för att föda kalvar så länge hon orkar och håller för uppgiften. Sedan "skickas" även hon som en förbrukad vara...
Vad är det som gör att vi tror att djuren faktiskt upplever smärta, känslor och stress annorlunda än oss människor?
Jag skulle så gärna vilja att någon kunde förklara hur världen tänker kring detta? Varför måste vi forska för att bevisa att det gör ont i masken när vi trär den på metkroken. Är inte det ganska självklart? Ändå kom just en sådan forskningsrapport helt nyligen som bevisar att masken känner smärta när den träs på kroken...
En förälder sörjer sitt förlorade barn. Vilken förälder vet och förstår inte det? Varför skulle det vara annorlunda för kon som blir fråntagen sin kalv eller tackan som misster sitt lamm? De står och råmar i timmar och dagar sedan kalven tagit i från dem....
Hur länge har vi inte känt till vilken stress det innebär för människor som mister sina föräldrar. Föräldrar kan aldrig ersättas. Ändå måste vi bevisa att kon och kalven stressas när de skiljs. Varför? Är inte detta ganska självklart?
Eller är det så att det är självklart. Vi förstår att vi utsätter djur för ett ofantligt lidande genom att exploatera dem som förbrukningsvaror- men vi är så iskalla att vi inte bryr oss. Jag hoppas och vill inte gärna tro att det är så det ligger till. Kanske blundar vi bara för det som är rysligt obehagligt, och de flesta av oss ser inte in i djurens värld. De flesta av oss människor ser inte in i ladugården och hör kalven och kons råmande efter varandra, vi ser inte in i de stekheta och långa djurtransporterna, vi känner inte stanken av blodet och dödsångesten på slakterierna, vi ser inte när alla tuppkycklingar ramlar ner från det löpande bandet, ner i kvarnen som maler dem levande.... Vi blundar .... men även att blunda sker under personligt ansvar....
Lohla-Marie De Bie
